Frågan är om jag är mindre förvirrad nu?

Ja, nä… nja, kanske. Känslomässigt så är jag inte så förvirrad, för jag befinner mig i överläge och jag väljer förhållandet eftersom det är enklast så och han bekräftar mig och det är bra att ha någon och vi kommer bra överens och så vidare.. Men i övrigt vet jag inte, jag är inte motiverad till någonting riktigt. Inte till att plugga, inte jobba, inte festa, inte nåt. Och det är ju lite dumt, för det vore ju bra om jag hade klarat betygen och tagit mig in på utbildningen jag vill läsa, men just nu är det osäkert. Visst har det blivit bättre men det är långt kvar och självförtroendet sviktar ju eftersom jag uppenbarligen är så dålig. Jättedålig. Jag tycket till och med att jag förtjänar självhat, men det sätter väl de där lyckopillren stopp för. Jag tränar inte heller, men jag är inte direkt tjock, bara dallrig. Magen är alldeles mosig, men brösten är stora förstås. Och mamma tjatar och jag hatar det varje gång men ändå påverkar hon mig hur mycket som helst. Well, jag vet inte var jag kommer hamna, inte alls. Jag har inga framtidsdrömmar alls, förutom om ett eget husdjur och då är det kanske svårt att motivera sig. Men jag vet inte. Jag trodde att jag visste vem jag var men det är inte mycket som finns kvar av henne nu. Men nån gång måste man ju bestämma sig och sen inte ge med sig förrän man nått någonstans, men jag är så dålig på att vara envis så jag kommer ingenstans fast jag bestämt mig 1000 gånger.

Nej usch.

Förrvirrat, så fruktansvärt förvirrat.

Jag har så mycket knas i mig som jag vill släppa ut eller göra nåt vettigt av, men det går liksom inte. Jag är så förvirrad och jag blir inte mindre förvirrad av den så kallade pojkvännens sätt att inte höra av sig, ens på julafton. Jag ville vänta, skita i det, tills han hörde av sig och det gick ganska bra, fast nu vet jag inte. Jag vet inte vad jag vill eller borde göra och nu är jag bara lessen, tror jag. Ett tag trodde jag att jag var kär på riktigt, före det var jag besviken och nu är jag bara förvirrad. Klarar jag ens av att ha ett förhållande? Kan jag? Vill jag? Vågar jag? Är jag redo? Jag vet inte för jag är inte alls den jag var. Och mina känslor glider undan lite väl lätt, jag vill inte tappa bort dem igen. Det känns som hur jag än gör så förlorar jag. Han vinner. Killen vinner alltid. Jag orkar inte ens bli arg, knappt ledsen.

Lurad.

Kanske är jag fortfarande för naiv. Trots att jag gett upp drömmen om den hämmningslösa, perfeka kärleken. Ändå känner jag mig lurad för att jag ändå blir besviken. Fast kärleken är kanske det man borde hitta för då spelar det ingen roll vad som händer, man är ändå kär och man kan inte välja. Valfrihet är skit. Kärlek är också skit, för till slut blir man ju ändå sårad eller ledsen. Ändå är det så svårt att låta bli för man tror att den här gången blir det annorlunda. Men det blir ju inte det, alla jävlar har ju sina sidor och ingen verkar räcka hela vägen, hela vägen till mig. Och mantror att man har kontrollen, att man kan säga stopp om något känns fel. Men en kväll står man där och inser att man offrat sig och nu är det för sent att ångra sig trots att man anar att det kanske var fel det här. Fast man är inte säker och vid den punkten man är det ja då tänker man att det nog går ändå, för det är enklast så. Och pang så slår det till igen och tyvärr men du förlorade igen.

Varför kan jag aldrig vinna?

Beklämmande.

Jag verkar ha satt mig själv i en lite jobbig situation genom att hångla upp en kille förra veckan och bli ihop med en annan den här. Ingen brukar ju någonsin ta något seriöst i den här världen så jag trodde väl att det var så det var. Men inte då. Nej nu blir alla superintresserade och vill bli seriösa med mig hela tiden. Vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Jag är inte alls van vid sånt här. I nästan 3 år, kanske mycket längre än så, försökte jag förtvivlat hitta något bra och seriöst och när  jag väl gjorde det så var jag minst sagt försiktig, känslomässigt, men bröt ju ändå ihop när han gjorde slut. Men sen dess är det en som blivit riktigt kär i mig, en som nästan blev kär, en som jag blivit ihop med och en som jag tydligen fått mer på kroken än jag önskat. Men det positiva är att jag fått lite upprättelse för alla misslyckanden. Egentligen är det bara den här sista som är ett problem för jag vet inte vad jag ska säga eller göra. För vi hade ju ingenting, hånglade bara ett par ggr och nu vill han inte ge sig. Antar att det enda rätta vore att säga att jag blivit ihop med en annan, fast det kommer låta så dumt. Kanske borde önska mig lite moral i julklapp.

Och nu kanske jag kan säga.

När man lägger ihop saker på ett visst sätt. När man tar den ena och andra från här och där, då kan man få en annan bild än den man hade innan. Min självbild. Jag har länge sagt att jag är normal, en vanlig tjej, som de flesta andra. Fast ändå inte då. Men nu, jag undrar, vem är jag egentligen? Jag är inte som de flesta andra och kanske har jag en del riktiga problem som jag inte kan lösa själv. Hur många depressioner har jag haft nu? Hösten 2000, 1, vintern/våren 2002, 2, våren 2003, 3, våren/sommaren 2007,4 , vintern 2007, 5. Och nu? Ja jag skulle aldrig våga gå utan mina piller. Och nu har jag ju dessutom ångesten som hotar att döda mig. Ätstörningar? Jag vet inte hur djupt rotade de är, det känns inte så farligt, jag mår mest dåligt fysiskt nu. Har matlust men ingen hunger. Jag som trodde att jag var en vettig och resonlig person somkunde reda ut saker och hålla huvudet uppe. Nu vill jag ingenting. Jag vill skita i allt och ta semester från livet ett tag, två år eller så. Men det går ju liksom inte. Jag hade ju nån sorts mål för inte så länge sen. Nu har jag inga mål. Jag känner inte att jag behöver bevisa någonting för någon. Sen kanske, men inte nu, har fullt upp med annat nu. Men varför är jag sån här? Mitt liv har ju varit så bra, det är bara jag själv som förstör. Inte haft några tankar på döden på länge i alla fall, men det är väl pillrens förtjänst. Kanske några vänner. God Natt.

Och för varje gång du ler.

Jag är så arg. Jag önskar att han dog en plågsam död i cancer och aids på en gång. Jag önskar att han försvann från planeten för jag hatar honom så intensivt. Hatar hatar hatar! Jag skulle vilja klösa ut hans ögon. Jag önskar att hela hans familj vände honom ryggen och att han blev invalid. Jag önskar att han fick sömnproblem och blev alkoholist. Jag önskar att jag kunde säga till honom att han är den fegaste människan jag träffat.

Det här ska jag säga dig.

Jag hatar att jag gav dig en chans. Jag hatar att jag trodde på vad du sa. Jag hatar att jag trodde att jag var någon speciell för dig. Jag hatar att jag tyckte att vi passade ihop. Jag hatar att jag trodde att du var kär i mig. Jag hatar att jag slösade tid på dig. Jag hatar att du är en feg skit och jag hatar dig och varje sekund som du är glad och jag mår dåligt.

Förlåt.

En av mina sämre egenskaper är långsinthet. Oftast när jag blir sur så får jag liksom övertyga mig själv om att sluta vara det för det går inte av sig själv. Som tur var blir jag inte sur så ofta. Men i fredags-lördags blev jag det igen. Och igen var det för att han inte ringde, det hände två gånger under sista veckan i juli också. Första gången var det inget, hans batteri tog slut på mobilen, det gör det rättså ofta. Andra gången var det samma sak, men det kändes mycket värre. Jag blev fruktansvärt rädd för att något var fel och låg vaken och mådde illa halva natten. Nu senast hade han ”bara” glömt att slå på mobilen, vilket gjorde mig sur på riktigt. Han sa, när han väl ringde på lördagen vid 13, att han saknade mig och jag påpekade att han saknade mig så mycket att han glömde att ringa.

Visst det är en liten grej att inte ringa, han har ju varit minst sagt busy de gånger han inte gjort det. Men jag kan liksom inte se mellan fingrarna med det, det känns som om jag börjar förlåta så kommer det kanske gå fel. För jag har varit en jävel på att förlåta förr i alla andra förhållanden och det har alltid varit en dålig sak, det har tryckt ner mig och gjort förhållandet ohållbart. Men han är ju inte som de andra, inte alls. Men jag har ändå så svårt att släppa det. Han har ju rättså mycket eget liv, eller aktiviteter som jag inte kan vara med på och när han är iväg och samtidigt inte hör av mig så blir jag som avundsjuk, rädd för att han tycker mer om dem än om mig. Och avundjuka är en känsla som jag har bannlyst från mitt medvetande, men jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Och i går när han slutligen kom hem igen så kände jag mig alldeles likgiltig. Låg och funderade på vad det var för fel för jag var som någon annan, kunde inte förmå mig till att känna något. Men jag om fram till att jag kanske borde försöka göra lite mer saker på egen hand, men jag tycker ju att jag gör det. Men det blir liksom inte tillräckligt för hans saker är så mycket större och han har så mycket mer vänner och jag kan inte nå dit för jag är inte lika social.

Det är också en sak jag tänkt en del på på senaste, hur stor psykologisk störning jag har och framförallt har haft. Jag minns gymnasiet när jag var så rädd för andra människor, fast det var ju inte rädsla utan ångest, så att jag knappt våga göra något som någon skulle kunna tycka var knäppt, jag var så rädd för att göra fel att jag inte vågade göra någonting. Och jag vet att den fortfarande påverkar mig ibland, det är så lätt att glida tillbaka. Det kan räcka med att vara ensam och sysslolös en dag för att jag ska känna mig konstig.

It is a fact.

Jag har på senare tid, känt mig nervös ochobehaglig till mods så fort jag ska umgår med folk. Varierande grad beroende på vilka och vad som krävts om pojken varit med eller ej. För när jag är med honom kan jag ju bara vara och jag kan sitta tyst eller prata med honom för han hör ju alltid vad jag säger. Jag känner ett starkt obehag när folk inte hör. Då tystnar jag och börjar om, flera gånger om det behövs. Och så tappar jag ord, hela tiden tappar jag dem och det är så irriterande. Jag tränar inget. Jag hade tänkt träna men jag pallar liksom inte, så snart blir jag väl tjock. Jag går inte heller några promenader. För det tar liksom emot, nästan allt. Och det slår mig att jag förmodligen gått och blivit deprimerad av någon outgrundlig anledning, för allt är ju bra nu. Bra bra. Imorgon ska jag ringa till sjukvårdsupplysningen.

Is this it?

Jag kom på att det kanske är kärlek? Det här som känns som depression och ångest? Jag vet att jag känt liknande förut. Fast då anade jag väl kanske att allt skulle gå åt helvete, men nu har jag ju alla världens förutsättningar för att vara lyckligt kär. Fast det känns bättre nu än tidigare. Jag antar att man för akta sig för att bli enbart monogam och glömma att man hade ett annat liv. Jag måste ha ett annat liv för att hålla mig över ytan. Katastroftänkande.
Jag funderar åter igen på att börja gå hos psykolog, för jag är uppenbarligen inte stabil. Men jag lär väl aldrig komma till skott, jag kommer aldrig till skott när det gäller vissa saker.

Men nu ska jag iaf försöka komma till sängen. Puss.