Fröken svår.
Jag är verkligen inte lätt, brukar jag tänka. Ibland känns det liksom som om det fnns en mur mellan mig och den jag talar med. Man kan prata och skratta men det finns ändå en gräns. Jag tror att det är osäkerhet. Jag skyller ibland i från mig och säger att den eller den inte fick mig att slappna av. Men är det inte lika mycket mitt fel? Är det inte jag som borde få den andre att slappna av och kanske framförallt mig själv. Låta andra komma in i min borg. Hur farligt kan det vara liksom? Jag tror att jag är rädd för att försöka ifall det skulle misslyckas och jag skulle såra någon. Men hallå, så kan man ju inte leva. Jag har blivit sårad oändligt många gånger och jag lever ju ändå, man kommer över det. Var inte så feg.
Men det finns också en annan sida. Den sidan som kan gå hem med en främling och ha sex, bara sådär. Släppa en okänd så nära som det bara går, utan problem. Så länge man får blunda är det okej, ibland vill man inte ens kyssas. Hur knäppt är inte det? Men jag tror jag börjar förändras. Blivit lite bättre på att öppna mig och lite mer privat med min kropp. Men vem vet, det kanske bara är en period.
Lämna ett svar