It is a fact.
Jag har på senare tid, känt mig nervös ochobehaglig till mods så fort jag ska umgår med folk. Varierande grad beroende på vilka och vad som krävts om pojken varit med eller ej. För när jag är med honom kan jag ju bara vara och jag kan sitta tyst eller prata med honom för han hör ju alltid vad jag säger. Jag känner ett starkt obehag när folk inte hör. Då tystnar jag och börjar om, flera gånger om det behövs. Och så tappar jag ord, hela tiden tappar jag dem och det är så irriterande. Jag tränar inget. Jag hade tänkt träna men jag pallar liksom inte, så snart blir jag väl tjock. Jag går inte heller några promenader. För det tar liksom emot, nästan allt. Och det slår mig att jag förmodligen gått och blivit deprimerad av någon outgrundlig anledning, för allt är ju bra nu. Bra bra. Imorgon ska jag ringa till sjukvårdsupplysningen.
Lämna ett svar